When you look at me
Veckan som gått har varit bra, hunnit med rejält med fys på arbetstid, vilket gillas!
I torsdags blev det ett marschpass tillsammans med kompaniet till en början kändes det riktigt bra, kände mig stark... Dock brakade ljumsken ihop igen när jag drog på röven på blankisen, med trossen på ryggen. Mindre bra..
I Fredags ffick jag vara på LedR i Enköping hela dagen för att lära mig ett nytt sambandssysten som ska användas på kommande övningar i Boden och Norge, KUL! :)
På kvällen kom även E upp från Skåne på besök, väldigt fint sällskap måste jag medge. Eftersom att det blev rätt sent då med att jag kom hem och att han kom hit så orkade inte direkt någon i gänget göra nåt.. Blev en chill kväll!
Lördagen fick istället bestå utav en shoppingtur på glasbanken och en utekväll för tjejerna..
Något som jag tänkte på är hur kul det är att studera olika människor och hur de är jämtemot det motsatta könet.
Vissa är känslomänniskor, som jag. Kan prata om känslor och har inget problem med att säga att man tycker nån är fin eller speciell så.. Andra människor har svårare att ta itu med detta och uttrycka sig om hur de känner.. De fungerar som en kryptoapparat ungefär, svåra att tyda och extremt röriga att förstå utan rätt nycklar...
Man ska inte förvänta sig komplimanger ofta från sådana människor, men när dom väl kommer så vet man att dom menar det, det gäller bara först att förstå det också..
Ett exempel på en sådan situation kan vara när du precis gjort dig iordning för en utekväll eller när du bara vill vara fin för din karl, du står fortfarande framför spegeln, han går förbi, stannar till lite och tittar på dig för att sedan utbrista ;"oi, du ser iaf inte ut som det troll jag vaknade upp brevid imorse nu när du borstat håret".
Vad ska man svara på en sån sak kan ni då undra? Tjaa, jag tror inte det är nån ide att ens yttra sig, människan har ansträngt sig för att göra dig lite extra glad. Var bara tyst, le litegrann och förstör inte detta sällsynta ögonblick.
