2 sjukt långa jävla år har gått sen du lämnade oss. Helt ofattbart. Jag minns det så väl. 8 Juni, skolavslutning. Dagen innan hade vi kört iväg Soffe på lärarmiddagen. Du , jag och danne. Du var stolt som en tupp över att hon var så fin =)  Danne och jag följde med dig hem för att äta, vi åt som vanligt men du mådde inte bra. Du hade ont i käken och kunde knappt dricka heller. Envis som jag är ringde jag till mamma och berättade läget för henne, trots att du inte ville. Hon sa åt mig att kolla din puls eftersom att är det nåt med hjärtat sa hon att det kunde stråla upp sådär mot käken. Jag kollade pulsen på dig men den var oregelbunden och konstig bara. Ringde mamma igen och hon kom över på en gång.
Då passade hon på att ta blodtrycket på dig och det var skyhögt, så ni åkte in på en gång.
Det var sista gången jag såg dig.  Jag sa "pusshej morfar" och du bara log men såg ändå lite orolig ut.

Dagen efter var det skolavslutning som jag inte gick på, jag var orolig över dig samtidigt som att jag inte var det. Du klarar dig ju alltid liksom. Och du var aldrig sjuk. Jag och danne stannade hemma istället. Kvällen spenderades hos Pänsy med grillning och sånt, bara folk från klassen och vi tjejer. Allt var mysigt, självklart undrade alla varför jag inte var på avslutningen, och jag förklarade. Jag kommer ihåg att jag liksom sa till alla att det inte var någon fara och att du bara fikc ligga kvar "för säkerhets skull". Och jag kommer även ihåg att jag sa till alla att jag skulle hem till dig dagen efter för att storstäda huset nu inför den stundande sommaren.

Jag och danne drog hem utan Sofie, och väl hemma provade jag en klänning som jag fått av Jessica, den där långa blåa. Den var så fin, och jag kommer ihåg att Danne tyckte jag passade så bra i den. Vi hade nog bara varit hemma i en kvart när telefonen ringde, det var stora Danne. Jag svarade och han lät så konstig, men jag fattade inte varför.
Det enda han fick fram var " Det är morfar, han är borta" .  Allt blev bara svart. Jag tappade telefonen, danne tog upp den och då fick han höra samma sak. Det enda jag kommer ihåg är att jag blev galen, jag började slå mot dom stora speglarna i mitt rum och bara skrek och grät helt hysteriskt. Det var då Danne tog tag i mig och höll om mig. Vi satt på golvet och han bara höll mig i sin famn. Usch, när jag tänker på det känns det så sjukt. Det är som en dröm, men ändå vet jag att det är sant. Det har verkligen hänt.

Och den sjukaste känslan var imorse. Jag mådde så dåligt och allt vara bara piss. Den enda jag ville ringa var Danne. Han är den enda som verkligen vet innerst inne hur jag känner och han var även med när allt hände och har stöttat mig hela tiden genom allt. Men då liksom, jag kom på att vi är ju inte tillsammans längre. Jag har ingen av er kvar längre. Jag och Danne pratar inte ens , vi är inte vänner överhuvudtaget.
Så sjukt det kan bli egentligen. Dom som man tror ska finnas vid en sida för alltid är borta en vacker dag.

Imorse innan jag skulle ut på stan så pratade mamma med mig och lite saker jag skulle köpa med hem. Sen det sista hon sa till mig var liksom " kan du köpa en bukett blommor och åka med upp till graven ?"  Och jag blev bara helt ställd, nej "det vill jag faktiskt inte sa jag, jag klarar inte av det" . Jag orkar inte gå till din grav morfar. Det blir för mycket. Det är ändå inte du som är där. Och jag vet att jag inte varit där en enda gån förutom på begravningen men det är helt enkelt för att det blir för mycket, allt blir så verkligt och jag orkar inte med det.

Men jag vill att du ska veta att jag älskar dig , du är alltid saknad men blir aldrig glömd !